Amning

Innan jag vart gravid och när jag var gravid så såg jag fram emot att få amma. Jag hoppades verkligen att jag skulle kunna för det såg ju så himla mysigt ut. När min BM veckan innan vi fick Maja frågade mig om jag tänkte amma så svarade jag självklart. Då sa hon något som har vart avgörande för min amning.

"Det gäller bara att bita ihop och kämpa. Kämpa, kämpa, kämpa."

Maja fattade tekniken direkt på uppvaket och jag fick jättebra hjälp med amningen av personalen. Ändå grät jag i princip vid varje amningstillfälle dom första tre veckorna av smärtan. Efter en vecka hade jag stora snitt i bröstvårtorna som blödde, då fick jag ha amningsnapp i en vecka så det hann läka. Vid fem veckor fick både jag och Maja svamp som gjorde ondare än snitten och såren. Det tog en vecka för svampen att försvinna. Så när Maja var ungefär sju veckor börjar det att fungera riktigt bra och nu går det hur smidigt som helst! När tårarna rann och smärtan var som värst hörde jag min BMs kloka ord, kämpa!

Att amma är inte speciellt mysigt i början! Nu har min amning fungerat helt okej men jag förstår verkligen dom som inte ammar. Amning är toppen när det fungerar och helt värdelöst när det inte fungerar.

Huvudsaken är att ens barn är mätt och belåten och har en välmående mamma!

/en mamma som vart snuvad på den första mysigheten!