måndag 6 december 2010

Vår lilla ängel

Måndagskvällen började supermysigt med en trevlig födelsedagsmiddag för Linda. En kväll som vi trodde skulle bli som vilken som helst slutade med den största tragedi en människa kan tänka sig. Vi förlorade vårt älskade barn.

Klockan hade precis slagit 22 när vi kom hem från middagen. Frida var tung och hade ont i sin gravida kropp, precis som det ska vara när man är i sjunde månaden. Vi lade oss i sängen, jag började att plugga lite på Golfens vett och etikett och Frida låg bredvid och bara tittade på mig. Efter ett par minuter började det göra ont i Fridas mage. Hon hade svåra buksmärtor och ont i ländryggen. Hon förklarade att det kändes som världens mensvärk, fast lite värre. Smärtorna eskalerade ständigt och vi kontaktade förlossningen på Danderyds Sjukhus. Den spontana tanken från dem var att de kanske var en urinvägsinfektion. Men efter vi lagt på fortsatte smärtorna och Frida kunde varken ligga eller stå och virrade runt på övervåningen i Stäket. Frida ställde sig i duschen för att öka värmen i kroppen men efter det började hon att blöda. Hon satte sig på toan och ropade på mig. När jag kom in rann de blod längs med ena benet och jag såg att hon grät och var orolig. Jag tittade henne i ögonen och sa att hon inte fick ha några sådana tankar medans jag försiktigt torkade blodet längs benet. Jag hade ingen aning om vad de var och i min okunskap ville jag inte skapa någon oro. Min uppgift var att agera stabilt och lugna Frida. Jag tror att de lugnade henne lite. Vi kontaktade förlossningen igen och vi fick till uppgift att se om blödningen kom från slidan eller från urinröret. Det gick väldigt fort att konstatera att de kom från de förstnämda och vi ringde upp igen. Det ville att vi skulle komma med en gång. Vi packade ihop lite saker på en gång, men förberedde ingenting till Ebbisen då vi inte ens hade en fundering på att detta skulle bli hennes födelsedag.

En 25 minuters bilresa och vi var framme. Vi hittade en parkering precis utanför dörren och vi begav oss in. Där inne fick vi slå oss ner i en soffa och vänta ett par minuter. En gullig sjuksköterska kom och förde oss till vårt rum. Värkarna fortsatte, men vi hade i alla fall varandra som stöd. De frågade Frida när hon kände sparkar sist och hon kunde inte komma ihåg det. Det var otroligt jobbigt, framförallt för henne. Frida fick i uppgift att göra ett urinprov och fick hälla i sig saft för att kunna kissa, hon lyckades aldrig. De kopplade på en CTG maskin som skulle visa hjärtslag och sammandragningar och de började med att barnmorskan Jenny inte hittade något hjärtslag. Vi höll andan och Frida hade vid den här tidpunkten börjat skaka i hela kroppen. Jenny förklarade att skakningarna berodde på stress och oro. När hon tillslut hittade Ebbas hjärtslag brast de för både mig och Frida. Hon levde och de var det viktigaste av allt i hela världen. Jenny förklarade att vi skulle ligga där i en halvtimme för dom ville se hur hjärtslagen och sammandragningarna såg ut över en längre tid.

Det gick nog bara några minuter men det kändes som en evighet sen kom hon in som en gestalt. Nattens hjälte i blå dräkt. Hon hette Åsa och var vår doktor. Hon gjorde ett ultraljud på magen, men även vaginalt. Hon ville se hur moderkakan var och om den var på rätt plats. Åsa var stressad och väldigt bestämd. Hon gjorde ultraljudet, men sen försvann hon för ett tag. Hon skulle samspråka med sina kollegor som också sett ultraljudet fast från ett annat rum. Åsa kom tillbaka en kort stund för att berätta att de kunde bli ett akut kejsarsnitt och sen försvann hon igen. Då brast det för Frida. Hon ville så gärna föda normalt och få uppleva det. Jag försöka förklara att måste de så måste det. Allt för vår Ebbas skull. Det lugnade henne. Det fanns inte en tanke på att Ebba inte skulle överleva, utan bara att vi skulle få en liten tjej alldeles för tidigt. Åsa kom tillbaka och meddelade att det blir akut kejsarsnitt.

Nu blev det fullt pådrag. Lite som när det brinner på en skola och de samlar alla brandmän det kan. Här separerades jag och Frida för första gången. Frida in på operation och jag i rummet bredvid där Ebba skulle föras när hon kom ut. Jag ville vara hos Frida och Frida ville ha mig hos henne.

Frida:
När dom förde in mig i operationssalen så stod hela teamet redo. Dom var ett dussintal och alla hade sin uppgift och de kändes som om dom slet och drog i mig, jag hade så ont. Jag var livrädd och i chocktillstånd, nu skakade min kropp så mycket att två sköterskor fick hålla i mina höfter för att dom skulle kunna fortsätta med sina uppgifter. Jag fick ögonkontakt med en narkosläkare som hade som uppgift att söva mig. Hon stod ovanför mig och försökte lugna mig så gott det gick. Sekunden innan jag somnade in så frågade jag henne om hon kunde lova mig att Ebba skulle klara sig, hon kollade mig sorgset i ögonen utan att svara och sen somnade jag.

Niklas:
I rummet där Ebba skulle föras efter kejsarsnittet hade dom föreberett sig till det yttersta. Dom hade beställt blod till Ebba vilket dom aldrig brukar göra när dom gör kejsarsnitt. Alla stod redo för att rädda vår lilla ängel. När hon kom in i rummet så var hon helt livlös men hjärtat slog, men väldig väldigt svagt, 20-30 slag per minut. Barnläkaren bad sjuksköterskan kontakta jourhavande överläkare, det är han som tar det avgörande beslutet om dödsförklaring. Mitt i allt stod jag. Helt plötsligt blev jag världens minsta och mest maktlösa varelse som Gud skapat. En krossande känsla slog mig hårt mot bröstet när de kom in med vår Ebba. Livlös, blek och tyst talade hon det tydligaste språk till en far som en dotter kan göra. Det språk bara en förälder kan tyda. De språk som handlar om att de verkligen inte är som de ska. Jag satt på min stol i hopp om att hon skulle börja skrika, kissa, egentligen göra vad som helst för att visa det minsta livstecken. Men de kom aldrig. Gång på gång sköt de in olika sprutor som skulle väcka henne, ingenting hände. En kvinna stod snett bakom min högra axel och noterade hela tiden på en tavla vad de hade gett henne. Efter ett tag tog den tavlan slut och läkaren skrev på ett hushållspapper istället. Dom krigade för vår ängel i 25 minuter och i slutet fick jag hålla Ebba i handen. När överläkaren anlände gjorde han ett sista försök innan han konstaterade det värsta en förälder kan höra. Ebba har blivit en ängel. En tomhet var det enda min kropp bestod av. Gud hade slagit undan benen på oss och de han lämnade efter sig var enbart sorg. En kvinna som stått med mig hela tiden gav mig en filt och kramade om mig. Jag förstod hennes tanke, men vad hjälpte de i denna stund? Jag ville bara till Frida, men fick inte.

Jag fick gå iväg en stund för att de skulle göra rent henne och bädda in henne i en filt. Då ringde jag mina och Fridas föräldrar för att berätta vad som hade hänt, de skulle komma så fort de kunde.

Efter cirka tio minuter fick jag hålla i Ebba ett tag innan Frida vaknade. Hon var så otroligt vacker. Hon hade allt vi hade hoppats på. Perfektion i all ära och man såg alla små drag som gjorde att man verkligen kunde känna igen vilka som var hennes föräldrar. Sorg och stolthet, som man nog bara kan uppleva när en sådan sak händer. En sådan jävla orättvisa att det just skall drabba oss!


Frida:
Jag vaknade upp direkt och var klarvaken, ”lever hon?” frågade jag innan jag hade öppnat ögonen. Jag hörde bara ”tyvärr….” sen svartna det. Mitt hjärta brast och det gjorde så ont, jag bara skrek så högt jag kunde rakt ut. Jag ville att det skulle vara en hemsk mardröm, snälla låt mig vakna jag kan inte andas. Jag var på väg in ett hysteriskt tillstånd, det kändes som om jag var i det tillståndet i en evighet men det var bara i några sekunder. Sen kände jag hennes lena hud mot mitt bröst, Niklas la henne på mitt bröst, min älskade Niklas min starka och trygga älskling. Tiden stannade, allt tystnade och jag vart helt lugn. Jag kände en enorm kärlek. En kärlek som inte går att förklara, vår underbara dotter. Jag kunde aldrig föreställa mig att man kunde älska någon så mycket, det var den mäktigaste känslan jag någonsin har upplevt. Hon var så lik Niklas och hon var det vackraste jag har sett, hon var så vacker att det gjorde ont. Hon var så len, hur kunde hon vara så len? Hennes små örsnibbar var så små och så lena. Jag ville inte att känslan skulle försvinna, jag ville att det skulle vara förevigt.

Vi låg på uppvaket i 6 timmar, jag fick ha henne på bröstet hela tiden, 6 underbara och samtidigt hemska timmar. Jag vägrade ta smärtstillande jag ville vara klar i huvudet, jag var livrädd för att morfinet skulle göra så att jag skulle glömma bort känslan eller hur vacker hon var. Jag hade nog ont, jag hade förlorat mycket blod men jag fick nytt. Jag kommer inte ihåg, det var inte viktigt! Det viktigaste var att få var med Ebba och Niklas, min älskade familj!

Mamma, Pappa och Niklas Mamma och Pappa kom direkt till uppvaket och var med hela tiden, dom fick också njuta av sitt barnbarn. Vi delade sorg, panik, ångest, allt tillsammans. Det kändes skönt att de var med. De oförglömliga minnet var nu även en del av dem. Våra underbara föräldrar, vår trygghet.

Ungefär klockan 10:00 den 1:a Juni 2010 blev vi förflyttade till avdelning 14. Den våning som vi vid ett senare skede skulle uppfatta som de mest fantastisk ett sjukhus kan erbjuda. Men först hade vi ett sista steg innan vi kunde flytta dit. Det var vårt avsked av ”Ebbisen”. Ett tungt men vettigt beslut och det var otroligt jobbigt att släppa henne, men vi visste att vi var tvungna. Vi hade fått reda på att vi skulle få träffa henne en stund dagen efter också. Först sa vi hej då allihop. Sen lämnade våra föräldrar oss och vi fick ta ett sista farväl bara vi. Det var magisk, mysigt, sorgligt och vår dotter var helt enkelt bara underbar.

Sen bar det av. Mot kvinnokliniken med överläkare Bo Anzén (BoA) som general. En fantastisk person och den överlägset bästa läkaren vi kunde tänka oss. Vi behövde de och vi hade verkligen kommit rätt. Han hade de inledande talet med oss. De som handlade om de olika faserna i ett sorgearbete. Även fast vi var ledsna till mesta dels, förstod vi och nickade medstämmande i de mesta som BoA sade. Detta var början på vår eviga långa kamp mot sorgen…

Personer som vi aldrig kommer att glömma:
Bo Anzén (BoA)
Anna - Sjuksköterska
Solveig - Sjuksköterska
Carin Lövmar - Kurator
Anna-Karin - Barnläkare
Jenny - Barnmorska
Åsa - läkare



Frida & Niklas

32 kommentarer:

Anonym sa...

Jag sitter här och gråter, ingen ska behöva uppleva den smärtan.
Ni är så otroligt starka och fina med varandra. Fortsätt vårda det vackra ni har!

Kärlek.

Cattish sa...

Tårarna rinner.
Ni är starka! Ni är starkast!

K sa...

Åååh vad vackert ni har skrivit om Er ängel Ebba! Vet vilken otrolig styrka det krävdes att skriva om det mest fruktansvärda som kan hända en! Ni är mina hjältar och jag älskar er!

Issa sa...

Mina älskade vänner <3
Va fiint ni har skrvit..
Er historia är så orättvis!!

Jag tänker på Ebba och vad som hände varje dag..

Ebbisen, våran kärleksängel kommer alltid att finnas i våra tankar och hjärtan <3 Världens vackraste Bez..

Kärlek till er!!

Jenny sa...

Det är så fruktansvärt orättvist. Förmodligen det hemskaste en människa tvingas gå igenom. Blir helt kall i kroppen när jag läser er historia och kan inte föreställa mig hur det känns, inte ens i närheten. Stor kram till er båda, eller alla tre och en halv.

erica sa...

Oj, snubblade in på er sida för kanske ett år sedan, då ni väntade Er Ebba. Har varit inne och läst er blogg så ofta jag kunnat och även min sambo har blivit en inbiten läsare. Vilken styrka ni båda besitter, och jag kan knappt med ord beskriva hur fantastiska jag tycker att ni är, bara genom att läsa om er! Tårarna bara rinner då jag läser om er sorg, men även lycka ni delar. Det är imponerande! Jag och min familj önskar er all lycka i framtiden och den kommande lilla familjemedlemmen! kramar, erica

Jossan sa...

Så otroligt fint skrivet, tårarna rinner! Ni är bäst!!
Kram <3

Anonym sa...

tårarna sprutar.. har egentligen knappt nå ord för att bekriva hur jävla grymma ni är.. så jävla starka. jag blir så arg för att världen är så sjuk orättvis..
tack för att jag fick ta del av denna berättelse.. ebbisen har väldens bästa föräldrar, de ska hon veta!

Natalie sa...

Ni är fantastiskt starka, jag blir imponerad. Ni står skriva i stjärnorna, jag håller på er!

Anette sa...

Vad fint ni skriver. Finner inga ord, bara tårar som rinner och smärta i hjärtat...
Kram till er båda!

Linda sa...

Har inte ens läst klart. Tårarna rinner och jag gav upp eftersom jag sitter på jobbet. Otroligt starkt att berätta er historia, jag skall läsa klart ikväll. Älskar er mina fina vänner!

Anna sa...

Ni är otroliga! Vilken resa ni gjort. Ni tar hand om varandra på ett så grymt fint sätt... Stora kramar till er.

Cillis sa...

Fick ta en paus i läsandet ett tag innan jag kunde fortsätta, men nu har jag läst klart! och jag måste säga att man kan inte sluta förundras över er båda, först och främst allt ni går/har gått igenom och sedan så starkt av er att skriva ner detta för oss andra, och sedan på det sätt ni skriver det! Jag kan inte sluta förundras utav er!

massa pussar och kramar och kärlek till er!

Anonym sa...

Helt tagen. Finner inga ord. Ni är en sån inspiration. All lycka!

Fiffi sa...

Så himla fint skrivet! Ni är så fantastiska,vilka hjältar! Är så stolt över er och glad att ha er i mitt liv! Er kärlek till varann får en att aldrig tappa hoppet! All lycka till er i framtiden,ni förtjänar det bästa! :)
Kärleksängeln Ebba finns alltid i våran hjärtan<3

Sanna sa...

Känner inte er, men brukar följa er blogg flitigt! Ni är så otroligt modiga som klarar av att beskriva precis vad ni känner. Hade samma situation hänt mig hade jag fått tillbaka hoppet igen när jag läst om er två som har den starkaste kärleken till varandra och till världens finaste änglabarn. Jag önskar er all lycka med Ebbas syskon!

emelie sa...

Det går rakt in i hjärtat. Ni är så starka båda två, och ni förtjänar det bästa av det bästa.
Är så glad att jag känner er.
Puss<3

S. sa...

Jag är mållös. Fullkomligt mållös. Mållös och sorgsen över att så underbara människor ska få uppleva den sorg ni blivit tilldelade. Men jag tror, nej jag vet att allt sker av en anledning. Jag önskar bara att jag kunde säga vilken. Jag har sagt det förr och jag säger det igen "-När jag blir stor vill jag bli precis som ni." Ni är styrka och kärlek personifierade och jag är stolt över att få följa er vardag och jag är stolt över er.
All kärlek i världen från mig till er and remember "-God never gives you more than you can handle."

<3 S.

Anonym sa...

Underbart vackert skrivet, jag grat nar jag laste det.
Mina tankar finns hos er..

Stili sa...

All kärlek till er!
Kan inte få fram några väl så passande ord mer än att ni är fantastiska!!

Cecilia sa...

man kunde inte hålla tårarna tillbaka :(
ni är dom två starkaste personerna jag har träffat!
Ebba kommer bli en så stolt storasyster! :) <3

/ Cecilia och Anton

Mathilda sa...

Ni är så otroligt beundransvärda.
Tänker på er varje dag.

Massa kärlek o kramar till er!

Tilly sa...

Ni är så starka och fantastiska som faktiskt tar er orken att sätta er ner och skriva ner det här och dela med er av eran berättelse. Otroligt! Det gick rakt in i hjärtat och jag sörjer med er. Jag och Robin. Stor kram från oss till er båda! Ni är underbara människor!

Anonym sa...

Jag känner inte er men tårarna rinner och det värker i hjärtat! Ni är så otroligt starka och Tack för att ni valde att skriva ner och dela eran berättelse om Ebba!

Ebba har fantastiska föräldrar!! <3

Johanna S sa...

Finner inte ord att sätta på et ni fått gå igenom. Min svägerska länkade till bloggen så jag gick in o läste. Hon förlorade oxå första barnet.. som dog i magen :(
Det enda jag upplevt som du upplevde var just att bli akut sövt snittad. Känslan att man inte får sin vaginala förlossning. Men hur det känns att förlora det där kära livet som bott i en. Ni är starka som tagit er vidare o att ni orkar gå igenom en graviditet nu igen är fantasktiskt av er.

Jag önskar er all lycka med den kommande bebisen hoppas att det ska gå bra för er nu! Sorgen förstår jag alltid kommer finnas..

Ni skriver så fint om varandra så ni kommer klara detta tillsammans!

*kramar*

Sandra sa...

Hej jag kom in på din blogg bara sådär och jag har fastnat.Jag känner inte dig /er.Tårarna bara rann när jag läste det här inlägget. Ni är så otroligt starka.
2008 förlorade jag min bebis i vecka 39. Det är det värsta man kan vara med om.Jag vet verkligen hur ni känner er det e hemskt om man tror inte att nåt sånt här händer en.
Jag är glad att ni väntar en till bebis starkt gjort av er. Själv tog det 2 år innan jag vågade igen.
En liten flicka på 5 mån och sen har jag en son på 4 år.
Som sagt jag är jätteglad för eran skull kämpa på var starka och håll ihop. Kram

My sa...

Ni två går direkt in i hjärtat. Er berättelse är fylld av så mycket sorg men ändå sådan styrka. Sitter här och läser medan tårarna rinner, helt sjukt vad man kan bli berörd av två personer som man faktiskt inte känner. Jag önskar er all lycka i framtiden!

annika_rehnberg sa...

Tårarna rinner och jag blir helt varm av att läsa er berättelse om älskade Ebba. Ni kommer bli fantaskiska föräldrar och Ebba en stolt stora syster.... Ni är de mest fantastiska personer och ihop blir ni de starkaste jag har träffat!!
Jag är helt mållös och full av gråt...All kärlek till er!
Många kramar Annika och Max

Anonym sa...

ni är fantastiska!

Anonym sa...

Har gått 30 veckor nu, och läser din blogg varje dag och gråter fortfarande när jag läser om detta, kan inte sätta mig in i er situation men bara av att läsa det här kunde man känna er smärta, blir Tom på ord, man vet liksom inte vad man ska säga, jag vill bara önska er all lycka nu i framtiden , ps det blir en flicka och hon kommer vara så otroligt lik ebbisen ...

Linn sa...

Jag sitter på jobbet & läser. Jag kan inte hålla mig för tårar. Ni är fantastiska!!!
Jag förstår att det här är något ni kommer leva med hela ert liv men ni klarar det tillsammans. Ni är så otroligt starka. Att ni skrev det här är bara helt otroligt! Ni hjälper väldigt många människor genom att ni har bloggen & det ni just skrev.



Ta hand om er!!!!
& Lycka till med allt!

Jannika mamma till Jillian sa...

Kändes otroligt jobbigt att läsa det här. Med min mamma och Min minsta syster hände samma sak, men tur nog va de redan på sjukhuset (efter som d va hennes 4de barn hade de extra koll) när detta hände och båda överlevde. Så många "tänk om" tankar dyker upp nu, och jag gråter. Beklagar verkligen