Vår lilla ängel

Måndagskvällen började supermysigt med en trevlig födelsedagsmiddag för Linda. En kväll som vi trodde skulle bli som vilken som helst slutade med den största tragedi en människa kan tänka sig. Vi förlorade vårt älskade barn.

Klockan hade precis slagit 22 när vi kom hem från middagen. Frida var tung och hade ont i sin gravida kropp, precis som det ska vara när man är i sjunde månaden. Vi lade oss i sängen, jag började att plugga lite på Golfens vett och etikett och Frida låg bredvid och bara tittade på mig. Efter ett par minuter började det göra ont i Fridas mage. Hon hade svåra buksmärtor och ont i ländryggen. Hon förklarade att det kändes som världens mensvärk, fast lite värre. Smärtorna eskalerade ständigt och vi kontaktade förlossningen på Danderyds Sjukhus. Den spontana tanken från dem var att de kanske var en urinvägsinfektion. Men efter vi lagt på fortsatte smärtorna och Frida kunde varken ligga eller stå och virrade runt på övervåningen i Stäket. Frida ställde sig i duschen för att öka värmen i kroppen men efter det började hon att blöda. Hon satte sig på toan och ropade på mig. När jag kom in rann de blod längs med ena benet och jag såg att hon grät och var orolig. Jag tittade henne i ögonen och sa att hon inte fick ha några sådana tankar medans jag försiktigt torkade blodet längs benet. Jag hade ingen aning om vad de var och i min okunskap ville jag inte skapa någon oro. Min uppgift var att agera stabilt och lugna Frida. Jag tror att de lugnade henne lite. Vi kontaktade förlossningen igen och vi fick till uppgift att se om blödningen kom från slidan eller från urinröret. Det gick väldigt fort att konstatera att de kom från de förstnämda och vi ringde upp igen. Det ville att vi skulle komma med en gång. Vi packade ihop lite saker på en gång, men förberedde ingenting till Ebbisen då vi inte ens hade en fundering på att detta skulle bli hennes födelsedag.

En 25 minuters bilresa och vi var framme. Vi hittade en parkering precis utanför dörren och vi begav oss in. Där inne fick vi slå oss ner i en soffa och vänta ett par minuter. En gullig sjuksköterska kom och förde oss till vårt rum. Värkarna fortsatte, men vi hade i alla fall varandra som stöd. De frågade Frida när hon kände sparkar sist och hon kunde inte komma ihåg det. Det var otroligt jobbigt, framförallt för henne. Frida fick i uppgift att göra ett urinprov och fick hälla i sig saft för att kunna kissa, hon lyckades aldrig. De kopplade på en CTG maskin som skulle visa hjärtslag och sammandragningar och de började med att barnmorskan Jenny inte hittade något hjärtslag. Vi höll andan och Frida hade vid den här tidpunkten börjat skaka i hela kroppen. Jenny förklarade att skakningarna berodde på stress och oro. När hon tillslut hittade Ebbas hjärtslag brast de för både mig och Frida. Hon levde och de var det viktigaste av allt i hela världen. Jenny förklarade att vi skulle ligga där i en halvtimme för dom ville se hur hjärtslagen och sammandragningarna såg ut över en längre tid.

Det gick nog bara några minuter men det kändes som en evighet sen kom hon in som en gestalt. Nattens hjälte i blå dräkt. Hon hette Åsa och var vår doktor. Hon gjorde ett ultraljud på magen, men även vaginalt. Hon ville se hur moderkakan var och om den var på rätt plats. Åsa var stressad och väldigt bestämd. Hon gjorde ultraljudet, men sen försvann hon för ett tag. Hon skulle samspråka med sina kollegor som också sett ultraljudet fast från ett annat rum. Åsa kom tillbaka en kort stund för att berätta att de kunde bli ett akut kejsarsnitt och sen försvann hon igen. Då brast det för Frida. Hon ville så gärna föda normalt och få uppleva det. Jag försöka förklara att måste de så måste det. Allt för vår Ebbas skull. Det lugnade henne. Det fanns inte en tanke på att Ebba inte skulle överleva, utan bara att vi skulle få en liten tjej alldeles för tidigt. Åsa kom tillbaka och meddelade att det blir akut kejsarsnitt.

Nu blev det fullt pådrag. Lite som när det brinner på en skola och de samlar alla brandmän det kan. Här separerades jag och Frida för första gången. Frida in på operation och jag i rummet bredvid där Ebba skulle föras när hon kom ut. Jag ville vara hos Frida och Frida ville ha mig hos henne.

Frida:
När dom förde in mig i operationssalen så stod hela teamet redo. Dom var ett dussintal och alla hade sin uppgift och de kändes som om dom slet och drog i mig, jag hade så ont. Jag var livrädd och i chocktillstånd, nu skakade min kropp så mycket att två sköterskor fick hålla i mina höfter för att dom skulle kunna fortsätta med sina uppgifter. Jag fick ögonkontakt med en narkosläkare som hade som uppgift att söva mig. Hon stod ovanför mig och försökte lugna mig så gott det gick. Sekunden innan jag somnade in så frågade jag henne om hon kunde lova mig att Ebba skulle klara sig, hon kollade mig sorgset i ögonen utan att svara och sen somnade jag.

Niklas:
I rummet där Ebba skulle föras efter kejsarsnittet hade dom föreberett sig till det yttersta. Dom hade beställt blod till Ebba vilket dom aldrig brukar göra när dom gör kejsarsnitt. Alla stod redo för att rädda vår lilla ängel. När hon kom in i rummet så var hon helt livlös men hjärtat slog, men väldig väldigt svagt, 20-30 slag per minut. Barnläkaren bad sjuksköterskan kontakta jourhavande överläkare, det är han som tar det avgörande beslutet om dödsförklaring. Mitt i allt stod jag. Helt plötsligt blev jag världens minsta och mest maktlösa varelse som Gud skapat. En krossande känsla slog mig hårt mot bröstet när de kom in med vår Ebba. Livlös, blek och tyst talade hon det tydligaste språk till en far som en dotter kan göra. Det språk bara en förälder kan tyda. De språk som handlar om att de verkligen inte är som de ska. Jag satt på min stol i hopp om att hon skulle börja skrika, kissa, egentligen göra vad som helst för att visa det minsta livstecken. Men de kom aldrig. Gång på gång sköt de in olika sprutor som skulle väcka henne, ingenting hände. En kvinna stod snett bakom min högra axel och noterade hela tiden på en tavla vad de hade gett henne. Efter ett tag tog den tavlan slut och läkaren skrev på ett hushållspapper istället. Dom krigade för vår ängel i 25 minuter och i slutet fick jag hålla Ebba i handen. När överläkaren anlände gjorde han ett sista försök innan han konstaterade det värsta en förälder kan höra. Ebba har blivit en ängel. En tomhet var det enda min kropp bestod av. Gud hade slagit undan benen på oss och de han lämnade efter sig var enbart sorg. En kvinna som stått med mig hela tiden gav mig en filt och kramade om mig. Jag förstod hennes tanke, men vad hjälpte de i denna stund? Jag ville bara till Frida, men fick inte.

Jag fick gå iväg en stund för att de skulle göra rent henne och bädda in henne i en filt. Då ringde jag mina och Fridas föräldrar för att berätta vad som hade hänt, de skulle komma så fort de kunde.

Efter cirka tio minuter fick jag hålla i Ebba ett tag innan Frida vaknade. Hon var så otroligt vacker. Hon hade allt vi hade hoppats på. Perfektion i all ära och man såg alla små drag som gjorde att man verkligen kunde känna igen vilka som var hennes föräldrar. Sorg och stolthet, som man nog bara kan uppleva när en sådan sak händer. En sådan jävla orättvisa att det just skall drabba oss!


Frida:
Jag vaknade upp direkt och var klarvaken, ”lever hon?” frågade jag innan jag hade öppnat ögonen. Jag hörde bara ”tyvärr….” sen svartna det. Mitt hjärta brast och det gjorde så ont, jag bara skrek så högt jag kunde rakt ut. Jag ville att det skulle vara en hemsk mardröm, snälla låt mig vakna jag kan inte andas. Jag var på väg in ett hysteriskt tillstånd, det kändes som om jag var i det tillståndet i en evighet men det var bara i några sekunder. Sen kände jag hennes lena hud mot mitt bröst, Niklas la henne på mitt bröst, min älskade Niklas min starka och trygga älskling. Tiden stannade, allt tystnade och jag vart helt lugn. Jag kände en enorm kärlek. En kärlek som inte går att förklara, vår underbara dotter. Jag kunde aldrig föreställa mig att man kunde älska någon så mycket, det var den mäktigaste känslan jag någonsin har upplevt. Hon var så lik Niklas och hon var det vackraste jag har sett, hon var så vacker att det gjorde ont. Hon var så len, hur kunde hon vara så len? Hennes små örsnibbar var så små och så lena. Jag ville inte att känslan skulle försvinna, jag ville att det skulle vara förevigt.

Vi låg på uppvaket i 6 timmar, jag fick ha henne på bröstet hela tiden, 6 underbara och samtidigt hemska timmar. Jag vägrade ta smärtstillande jag ville vara klar i huvudet, jag var livrädd för att morfinet skulle göra så att jag skulle glömma bort känslan eller hur vacker hon var. Jag hade nog ont, jag hade förlorat mycket blod men jag fick nytt. Jag kommer inte ihåg, det var inte viktigt! Det viktigaste var att få var med Ebba och Niklas, min älskade familj!

Mamma, Pappa och Niklas Mamma och Pappa kom direkt till uppvaket och var med hela tiden, dom fick också njuta av sitt barnbarn. Vi delade sorg, panik, ångest, allt tillsammans. Det kändes skönt att de var med. De oförglömliga minnet var nu även en del av dem. Våra underbara föräldrar, vår trygghet.

Ungefär klockan 10:00 den 1:a Juni 2010 blev vi förflyttade till avdelning 14. Den våning som vi vid ett senare skede skulle uppfatta som de mest fantastisk ett sjukhus kan erbjuda. Men först hade vi ett sista steg innan vi kunde flytta dit. Det var vårt avsked av ”Ebbisen”. Ett tungt men vettigt beslut och det var otroligt jobbigt att släppa henne, men vi visste att vi var tvungna. Vi hade fått reda på att vi skulle få träffa henne en stund dagen efter också. Först sa vi hej då allihop. Sen lämnade våra föräldrar oss och vi fick ta ett sista farväl bara vi. Det var magisk, mysigt, sorgligt och vår dotter var helt enkelt bara underbar.

Sen bar det av. Mot kvinnokliniken med överläkare Bo Anzén (BoA) som general. En fantastisk person och den överlägset bästa läkaren vi kunde tänka oss. Vi behövde de och vi hade verkligen kommit rätt. Han hade de inledande talet med oss. De som handlade om de olika faserna i ett sorgearbete. Även fast vi var ledsna till mesta dels, förstod vi och nickade medstämmande i de mesta som BoA sade. Detta var början på vår eviga långa kamp mot sorgen…

Personer som vi aldrig kommer att glömma:
Bo Anzén (BoA)
Anna - Sjuksköterska
Solveig - Sjuksköterska
Carin Lövmar - Kurator
Anna-Karin - Barnläkare
Jenny - Barnmorska
Åsa - läkare



Frida & Niklas