torsdag 16 maj 2013

Ensam är alltid svag, för sorgen.

Jag förstår inte vad det är som gör att jag måste gå in och läsa och titta på bilder på Ebba så fort jag är ensam? Det är som hon ropar på mig så vi kan få lite egentid tillsammans. Att jag fortfarande efter snart 3år har så otroligt svårt att vara ensam utan att tankarna flyger iväg till den där natten den 1 juni 2010. Jag gråter hysteriskt, sörjer, lugnar mig, torkar tårarna, ler lite och minns hur vacker hon var. Jag går och lägger mig och längtar tills Niklas kommer hem och kryper ner i sängen,  håller om mig och frågar om jag är ledsen. Jag säger att nu är det bra och tänker på hur fina dom är, Ebba, Maja och Niklas.

11 kommentarer:

Fiffi sa...

<3

Hannis sa...

Älskade syster <3

Isabell sa...

<3

Anonym sa...

Hej! Jag vill ge dig en stor styrkekram för att du är så stark. Du kanske känner dig svag i de stunderna, men du är otroligt stark. Vi var med om något liknande, även om vi inte var lika långt gångna så satte det ärr i själen för alltid. Vi var tvungna att ta bort vår lilla i v20. På rul upptäcktes det så grova missbildningar på hjärtat att de gav oss 10% att överleva graviditeten. Och skulle han det så hade han inte mer än 1% chans att överleva en förlossning. Efter många turer hos kuratorer och specialister valde vi att avsluta. Det är något som förföljer mig än i dag. Det hände 2006 och med tiden började man lära sig att hantera alla känslor. Mest var det skuldkänslor - för villen mamma väljer att "döda" sitt barn som dessutom var planerad? När dottern föddes 2009 kastades jag tillbaka till allt som hände då. Jag fick det förklarat för mig att det är vanligt att man bearbetar saker som hänt tidigare (ens egen barndom och tidigare graviditeter) när man är gravid eller precis fått barn. Sorgen kommer man nog aldrig att komma över, men man lär sig att leva med den. Min kurator kallade det för att jag ville plåga mig själv när jag tittade på bilder från ul och magbilder. Och det är nog sant - allt känns ju att det är mitt fel. Idag vet jag att det är fel, men jag faller tillbaka då och då. Det viktigaste tror jag att man tillåter sig känna som man gör för tillfället för att sedan ta nya tag igen. Det blir som urladdning. All lycka till dig och din otroligt fina familj! Hoppas ni får en mysig helg. Kram

Mathilda sa...

<3 <3 <3

Zandra sa...

<3
Jag känner så väl igen mej.
Ofta när jag är själv så kommer allt tillbaka, ofta går jag tillbaka i bloggen för att läsa och känna hur jag kände då.
Ibland kommer tårarna på en gång och det är ok, det är så. En del av oss.
En del av oss som alltid kommer fattas och som vi på våra sätt får gå tillbaka till och minnas.
Våra små kommer alltid att fattas oss.


Stor Kram!

Anonym sa...

Känner du att det blir värre nr 1 juni närmar sig? Går du och pratar med någon ibland eller känner du att du får det stöd du behöver av nära och kära! All styrka till er!

Linis sa...

Starkaste, fina du <3

Familjen Semla sa...

Tack <3

Jessica sa...

Anonym sa...

Er lilla änglatjej är med er hela tiden. Du behöver aldrig känna dig ensam för Ebba finns alltid hos dig!