Fortsättning

Ett nytt ctg gjordes kl 22.00 (onsdag), det visade att jag fortfarande hade regelbundna sammandragningar trots att jag hade fått bricanyl vid 20.

Runt kl 01 började jag få ont,  fick en ny spruta med bricanyl, ett rum på avd 12, värktabletter och sömntablett. Jag kunde sova gott! På förmiddagen fortsatte sammandragningarna och jag hade jag lite ont men det var överkomligt, Nikki passade på att åka hem och hämta kläder och packa en väska till lillebror. Vi anade då att lillebror kommer inte ge sig, han ville ut.

Efter lunch började jag få riktiga värkar och fick kämpa mig igenom dom. Vid 15 fick jag ny bricanyl som hjälpte ta bort värsta smärtan precis lagom till att vi hade fått besked om att det blir snitt. Väl inne på operationen så var det lugnt och tryggt, vi skulle äntligen få träffa vår lillebror även om det var lite tidigare än tänkt.

Han skrek precis som Maja direkt när han kom ut, vilken lycka! Jag fick se honom snabbt innan Nikki fick följa med och tvätta och "klippa" navelsträngen och barnläkaren fick kolla så att allt såg bra ut. Sen kom den magiska känslan när jag får honom på bröstet.  Man blir varm och fylld med lugn, här hör han hemma och jag tänker aldrig någonsin släppa dig.

Efter några sekunder märker jag att han har jobbigt att andas. Nej då, ingen fara han mår bra får jag till svar. Ni måste ta honom han kan inte andas ordentligt! Barnläkaren rings tillbaka till operationen och ny snabb undersökning visar det jag just hade upplevt. Läkaren och Niklas går iväg en "halv timme - timme" till Neo medan dom syr ihop mig för att sedan bli lämnad på uppvaket.

En timme går och jag hör fortfarande ingenting från Niklas. Jag måste kunna röra på mina tår innan jag får lämna och åka till neonatalen. Att kämpa med det höll mig sysselsatt. Efter 2,5 timme fick jag äntligen vår fina pojke på bröstet igen. Nu var jag uppfylld av lugn och kärlek igen!